fredag, maj 25, 2007

Han har kalsonger på väggen

Nyss var jag hemma hos min grekiske vän, Vagge. Inne på hans rum upptäckte jag något jag aldrig sett förut.

Fint inramade, som en tavla, har han kalsonger med AIK-autografer på. Många gånger har jag sett folk med signerade tröjor och kanske shorts. Faktiskt har jag själv ett par sådana t-shirts. Men det här med att hänga upp underkläder på väggen. Det är udda konst.

Jag undrar om han hade de på sig när han gick och bad spelarna att signera dem.

Här reder jag ut ett och annat

En annan blogg klagar på mig. Det är på sin plats att jag svarar.
Simon du gör mig galen med dina texter. Nog för att du skriver bra men vad gör du med innehållet? Du sitter och klankar ner på Hässelby gymnasiums bästa lärare - Tobias Rosell. Varför?
"Bästa lärare" och "Tobias Rosell" är en paradox. Här kan du inte ha tänkt till ordentligt.

Han är inte okunnig, inte otrevlig. Han gillar dig inte, it hurts, eller hur?
Han får tycka vad han vill om mig, det rör mig inte. Men han är en dålig lärare.
Men du, fortsätt att klanka ner på Lorents. Du gör det bättre än vad jag hade kunnat själv.
Ja, det är sant faktiskt.
Vad gör han i vår skola? Berätta det för mig.
Han förstör och är djävlig.
Simon himself påstår att han är oslagbar när jag säger att det är han som är allt som börjar på o- (ogillande, ogillad...)
Sluta vara så dryg.
Jag vet inte om jag håller med honom.
Du vet inte säger du.

torsdag, maj 24, 2007

Vår vikarie Lorens

Vi har en vikarie i Samhälle B och Mediekunskap A denna termin. Tobias som vi har haft tidigare är pappaledig. Lorens har kommit in i hans ställe. Det är en läskig människa, den där Lorens.

Lorens har ett väldigt intressant kroppsspråk. Ofta har han överarmarna intill kroppen och underarmarna utsträcka rakt framåt. Ungefär som en hund som står och håller upp framtassarna. Nästan alltid är det så att han gör likadant med båda armarna samtidigt. Som att han hela tiden har i baktanken att kroppshållningen ska vara symmetrisk, kroppshalvorna ska vara varandras spegelbilder.

Ofta har han med sig aktuella artiklar som han delar ut. Emellertid litar han inte på att vi har lärt oss att läsa, utan han läser för oss. Det går väldigt långsamt när han arbetar sig igenom rad för rad. En gång protesterade Hanna i klassen. Hon sade att 'kan vi inte få läsa själva?'. 'Jo, visst, så gör vi', svarade Lorens men inte tog det mer än någon minut innan han fanns högläsande igen. Om han har alla indianer i kanoten förstår han naturligtvis att det bara är dumt att läsa högt för en gymnasieklass. Men det är som att han själv inte kan råda över det, kanske har han något ovanligt slags syndrom som tvingar fram beteendet.

Lorens gör ett axplock ur kursplanerna, han väljer ut det han själv är fascinerad av och så låter han det fylla hela kursen. Olyckligtvis för oss elever innefattar det ryska stumfilmer och en massa prat om statliga radiokanaler. Dessutom pratar vi bara om media. Detta är sorgligt för mig, jag gillar samhälle bättre. Men Lorens är helt uppslukad av media. Media, media, media.

Till och med var det så att här om dagen, på samhällslektionen, att han tittade bekymrat på några av oss och sa "nähä, ni har inte boken med er?" innan han slängde fram boken Massmedier på vårat bord. Som att det borde vara inunderförstått att Samhälle har utgått till förmån för media, media och ännu mer media.

Faktiskt är det så att jag kritiserade våran vanliga Samhälle/Media-lärare, som är pappaledig, inför Lorens. Jag sa att han tidigare hade gett oss en värdelös uppgift. Verkligen värdelös var den. Några veckor efter detta fick jag veta på omvägar att Lorens skrivit ungefär detta om min kritik av Tobias (ordinarie SO-läraren):
Simon spyr galla över Tobias. Jag undrar vad han vill med detta, vill han att jag ska tycka synd om honom eller vad?

Mitt i prick, skulle jag svarat om Lorens sagt detta direkt till mig. Klart som fan att det är synd om oss som i ett och ett halvt år plågats av Tobias, som är otrevlige, okunnig och allt annat som börjar på o-. Jag skulle kunna skriva ett blogginlägg dubbelt så långt som detta enbart om Tobias. Men det gör jag inte. Jag har faktiskt ett liv.

Inte heller svarar jag Lorens som jag skulle gjort om han konfronterat mig med det han i stället skrev i smyg. I stället sjunker jag till Lorens nivå, jag skriver om honom på samma sätt som han skrev om mig - bakom ryggen.

Nämnvärt är också att Lorens tydligen inte är ensam om att reagera på min kritik mot Tobias. Också Anna, engelskläraren har rapporterat till skolans högsta instans. Detta vittnar om en oerhört stark sammanhållning i lärarnas fikarum. Deras känslighet för befogad kritik mot lärarkollegor är oerhörd. I en cirkel står de, lärarsekten, och upprepar mantrat "En för alla - alla för en" för att sedan gå ut och attackera kritiker som jag själv.

Jag pratar med en katt

Vi har en svart katt i kvarteret som hälsar på här utanför huset varje dag. Den vill ha mat och det får den ofta.

När jag är på väg hem brukar katten komma och följa mig den sista biten till dörren. Jag brukar prata med den.

- Hej lilla kissemisse, vill du ha mat?
- Ja, det ska du få. Jättesmaskig mat, mosade räkor i gelé.
- Det blir väl gott? Ja, det blir det.

Är det inte lite sjukt egentligen, att prata med någon eller något som ändå inte förstår eller kan svara. Jag skulle lika gärna kunna ha en konversation med min skrivbordslampa och hur vrickat vore inte det?

Champions League-finalen

Sitter hemma med Anton och tittar på Champions League-finalen. Före matchen tippar jag 2-1 till Milan, men Liverpool börjar bäst och det hinner inte gå många minuter innan jag börjar hoppas att de tar hem titeln.

Anton har satsat pengar på Liverpool. Han sitter och dallrar med benen och smaskar på ett tuggummi konstant. Det är uttryck för hans nervositet. Dessa uttryck gör i sin tur mig nervös. När han dallrar och tuggar och dallrar och tuggar är det omöjligt att känna sig lugn. Ibland reser han sig upp för att vika sig dubbelt samtidigt som frånger ljud som "ooooh aiiigh euuuuf", innan han kastar sig ner på sin plats igen. Det sker när det just har varit en farlig målchans eller så.

Med tiden blir det först 1-0, sedan 2-0 till Milan. Liverpool har otur. Resultatet förändras också i slutminuterna - Liverpool reducerar. Det enda som är detsamma hela tiden är ljudet av tuggummituggande. Samma tuggummi - innan matchen, under matchen och efter matchen.

Kanske ska jag ringa Anton nu för att höra efter om han fortfarande sitter och tuggar. Det skulle inte förvåna.

tisdag, maj 22, 2007

The economics chapter just got pwneD^

Jag har ett hemprov i nationalekonomi om 22 frågor. Hälften är gjort och jag har redan getts möjligheten att anmärka på felaktigheter i den relaterade bokens innehåll - tre gånger om.

Här har ni, era dumma djävular som snor min tid, tänker jag och ifrågasätter ytterligare en tveksamhet.

I provisoriska matsalen

Skolans matsal förbereds för renovering. Därför tvingas vi, sedan några dagar tillbaka, äta i C-huset i stället. När jag närmar mig C-huset möts jag av en doft. Det luktar pizza. "Hoppas det är capricciosa, eller nej - hawaii!", säger jag. Väl inne i den tillfälliga matsalen är det bara att konstatera - pizzan var blott en lukt. Åtminstone för oss elever. Säkert kom pizzalukten från lärarsektionen i kvasimatsalen. Där sitter lärarna och glupsar i sig både hawaiisar och oxfilépizzor, medan vi underhuggare får hållas med budgetfisk under ett täcke av broccoli.
Den undermåliga maten, plastbestick och papperstallrikar bidrog till en helhetskänsla som skrek "sjukhus".
Känslan av sjukhus kulminerade med att Peter fyllde sin lilla plastmugg med äppeljuice och sa "titta här, ett urinprov!".
Väl vid matbordet berättar Christoffer om sin utlandsresa i sommar. Den går till öst, till Bulgarien (eller "Blgarijya" som det heter på deras språk). Jag häpnar, Sunny Beach?! Om man ändå ska till denna sovjetiska badort borde det skett för typ fem år sedan, innan det blev mega-ute att åka dit. Resten av Stockholm har övergett Sunny Beach för Ayia Napa och andra ställen. Det är bara Christoffer, dumma tjejer från svenska landsbygden, nyrika ryssar och andra dårar som fortfarande åker dit.
Jag och resten av sällskapet vid matbordet upplyser Christoffer om välkända Sunny Beach-fakta.
- en svensk kille blev våldtagen i ett av Sunny Beach's smutsigare kvarter (det vill inte säga lite smutsiga). Tre stora bulgarer i träningsoveraller från 80-talet och slitna skor (om några alls) överföll och rektoskoperade honom.
- bulgariska taximaffian rånar dig och dumpar dig utanför staden.
- min mammas mans pappa har fått kyckling som någon redan gnagit på, serverad med vaniljsås i Bulgarien.
- alla vill pressa på dig på pengar. Särskilt polisen.
- den typiskt bulgariska kvinnan jobbar med tyngdlyftning och har väldigt maskulina drag. Se bild t h.
- Sunny Beach hette typ "Dneprotowzska" till någon bulgar som hade varit utomlands och lärt sig något kom på att en badort behöver ett freshare namn för att få sina första turister. Innehållet är detsamma men vissa, som Christoffer, luras av etiketten och visualiserar sig något exotiskt och trevligt.
Jag kan tänka mig när de anländer till Bulgariens flygplats och det står några infödda, tandlösa troll där och bräker fram på öststatsengelska: "Vellkåm tå Sanni Beetsh". Och just då kommer också de inse att "oj! det här är bara Sovjet med lite kosmetika".
När ni Bulgarienresenärer väl är hemma kan ni ju alltid trösta er med att ni sparade ett par hundralappar mot om ni hade åkt till Grekland, Spanien eller dylika länder. Förutsatt att ni inte blir rånade då alltså.

Jag comebackar

Tiden är inne för mig att återuppta bloggandet. Somliga kanske tycker att detta är tråkigt, medan andra är glada att följa min blogg igen. Också finns de som har ett liv och således inte bryr sig alls.

Jag har tänkt att skriva mest om skoldagarna. Skolan fyller en stor del av min vardag, också är den en plats fylld av konstiga människor och händelser. Därför känns det naturligt att den nu får en stor plats här på bloggen.

Tanken är också att jag ska lägga upp mer bilder här på bloggen, inte nödvändigtvis tagna av mig själv. Jag har många bra/roliga/av annan anledning intressanta bilder på min dator.

söndag, april 08, 2007

Femton och en halv timme kvar

Premiären närmar sig med stormsteg. Vi är AIK, dom Kalmar. Jag längtar och bävar och funderar. Jag viftar med högerfoten mot golvet, jag biter på naglarna och jag trummar med fingrarna mot bordet när jag inte skriver frenetiskt.

Ibland önskar jag - säkert du också - att man kunde snabbspola här i livet. Sista dygnet inför en viktig fotbollsmatch, som en premiär eller ett derby, är ett exempel. När det är försäsong på FM är ett annat.

Jag undrar hur morgondagen kommer bli. Jag har inga svar, förutom en sak som jag vet säkert:

På läktaren ska vi heja och vi ska hata. Vi ska göra vårat allra yttersta för att få till en seger. Varje sekund anstränger vi oss, allihopa.

Tjugohundra

Det är konstigt att de flesta säger 'tvåtusen' (2000) eller 'tvåtusensju' (2007) när de pratar årtal. Det heter ändå 'tjugohundra' eller 'tjugohundrasju'.

Eller säger ni år 'ett tusen niohundra nittitvå' (1992) också?

fredag, april 06, 2007

Fotbollsabstinens

Rickard. 3 says:
fatta hur sjuk fotbollsabstinens vi har när vi sitter och diskuterar färgen på AIKs shorts och när dom ska använda den färgen klockan 01:37 en torsdag...

torsdag, april 05, 2007

Bajen vinner fredspriset?

Hammarby är nominerade till Nobels Fredspris. Varför? De har inget försvar.

Ha ha ha.

All-nighter och goda råd

Jag kan inte sova. Yrvaken är jag och i full färd med att ta på mig varma kläder och vandra till dygnet runt-öppna Statoil. Det lutar åt att jag kör en all-nighter och sover först i morgon eftermiddag efter skolan.

För en stund sedan mottog jag några råd från Kristoffer F på MSN. Där har vi en kille som (uppenbarligen) varit med förut.

Kristoffer says:
om du ska vara uppe;
* UT O NYPA LUFT
* DOPPA I HUVUDET I KALLT VATTEN I BADKAR
* GÖR EN KAFFE (DRICK DEN INTE)


Den där sista, gör en kaffe fast drick den inte, förstod jag inte fullt ut.

Schulman och desperata sekreterare

Alex Schulman slutar på Stureplan och med det kanske han också slutar skriva dagbok. Detta vore mycket tråkigt. Han är Sveriges bästa dagbokare och AIK:are till råga på allt.

Jag måste klistra in en roande kommentar på hans "nu slutar jag"-deklaration:

"Vi är ett gäng sekreterare i olika åldrar som sitter i samma kontorslandskap. Alla älskar din blogg och vi brukar diskutera den på kafferasten. Vi är förtvivlade över ditt beslut. Nu kommer vi inte ha något att prata om. Därför har alla (utom en) bestämt att om du stannar kvar på Stureplan så ska du få göra vad du vill med oss under en kväll.Vi har flera unga tjejer också faktiskt! Snälla! Bara en är lite överviktig. Hon behöver inte vara med. Snälla?"

Till er som inte vet:
http://www.stureplan.se/blogs/alex/

onsdag, april 04, 2007

Skolan - på liv och död

I eftermiddags när jag kom hem från skolan var mamma hemma. Detta var lite konstigt i och med att hon jobbar och i vanliga fall kommer hem först runt sex. Ändå funderade jag inte särskilt på det, jag tänkte att säkert jobbar hon hemifrån denna eftermiddag.

Vi inleder en kontrovers om skolan. Hon har mailkorresponderat med min mentor Iréne. Iréne förklarade för mor att läget är kritiskt, att nu brinner det i knutarna. Jag säger sanningen, det är mest skolans fel. Den är värdelös, det är dens plikt att lära mig saker, och det gör den nästan inte alls. Det är såklart svårt att motivera sig att tillbringa fem timmar om dagen att inte göra något meningsfullt.

Men mamma satt på ett ess, vad som kom att förändra allt. Hon sa:
- Vet du förresten varför jag inte är på jobbet? Har du tänkt på det?
- Njä, du gick tidigare?, svarade jag.
- Jag åkte ambulans till S:t Görans.
- Varför då?
- De trodde att det kunde vara hjärtinfarkt. Jag fick bröstsmärtor i förmiddags, efter Irenes mail. Det är tufft på jobbet och så kom detta.
- Oj... så det är jag som har orsakat detta?, undrade jag.
- Ja. Eller inte bara du. Lite är det jobbet också.
- Oj.

Det är nödvändigt att jag satsar hårt på skolan resten av terminen alltså, annars riskerar jag att döda min mamma vilket naturligtvis vore mycket ledsamt. Detta faktum utnyttjar mamma väl. Hon förklarar läget på ett bryskt och nästan lite anklagande sätt. Lite elakt emot mig känner jag. Fast det kan jag ju inte säga. Hon är ju svag, sjuk, utbränd och på så vis orörbar. Jag känner på mig att jag kommer bli något slags dörrmatta framöver... men vad gör man inte för sin mamma?

Advice, like youth, probably just wasted on the young

Tack Madelen som tipsade om Sunscreen-låten, som härstammar från den här kolumnen, publicerad 1997 i Chicago Tribune.

http://www.chicagotribune.com/news/columnists/chi-970601sunscreen,0,4664776.column

Läs den vet jag.

"Accept certain inalienable truths: Prices will rise. Politicians will philander. You, too, will get old. And when you do, you'll fantasize that when you were young, prices were reasonable, politicians were noble and children respected their elders."

Tack och förlåt

Den här bloggen skildrar min sinnesstämning ganska bra. Den senaste veckan har livet bestått av grubbel och irritation, liksom bloggen då. Min oförmåga att göra något vettigt, mitt dåliga självförtroende till följd av detta, får mig att skriva elakheter. Jag trycker ner folk och är en vidrig djävul. Och varje gång jag gör det ger det mig en kick som höjer självkänslan en aning.

Så ni som blir påhoppade ska veta att det är för en god sak. Ni är utvalda av mig, att hjälpa mig - genom att höja min självkänsla – att hitta tillbaka till mitt vanliga jag. Ni offras i min kamp för ett bättre liv och för det är ni martyrer. Jag hatar er för att ni stör mig, men också älskar jag er (nåja) för att ni ger mig något att fokusera onda känslor på.