I eftermiddags när jag kom hem från skolan var mamma hemma. Detta var lite konstigt i och med att hon jobbar och i vanliga fall kommer hem först runt sex. Ändå funderade jag inte särskilt på det, jag tänkte att säkert jobbar hon hemifrån denna eftermiddag.Vi inleder en kontrovers om skolan. Hon har mailkorresponderat med min mentor Iréne. Iréne förklarade för mor att läget är kritiskt, att nu brinner det i knutarna. Jag säger sanningen, det är mest skolans fel. Den är värdelös, det är dens plikt att lära mig saker, och det gör den nästan inte alls. Det är såklart svårt att motivera sig att tillbringa fem timmar om dagen att inte göra något meningsfullt.
Men mamma satt på ett ess, vad som kom att förändra allt. Hon sa:- Vet du förresten varför jag inte är på jobbet? Har du tänkt på det?
- Njä, du gick tidigare?, svarade jag.
- Jag åkte ambulans till S:t Görans.
- Varför då?
- De trodde att det kunde vara hjärtinfarkt. Jag fick bröstsmärtor i förmiddags, efter Irenes mail. Det är tufft på jobbet och så kom detta.
- Oj... så det är jag som har orsakat detta?, undrade jag.
- Ja. Eller inte bara du. Lite är det jobbet också.
- Oj.
Det är nödvändigt att jag satsar hårt på skolan resten av terminen alltså, annars riskerar jag att döda min mamma vilket naturligtvis vore mycket ledsamt. Detta faktum utnyttjar mamma väl. Hon förklarar läget på ett bryskt och nästan lite anklagande sätt. Lite elakt emot mig känner jag. Fast det kan jag ju inte säga. Hon är ju svag, sjuk, utbränd och på så vis orörbar. Jag känner på mig att jag kommer bli något slags dörrmatta framöver... men vad gör man inte för sin mamma?