2006 års sista nummer av Time

På väg hem från julfirandet i Valdemarsvik köpte jag på mig Time Magazine. Också har jag beställt en gratis provprenumeration av densamma för några veckor sedan. Årets sista nummer av Time vigs alltid till stor del åt "Person of the year".

Vanligtvis brukar ju den här typen av utmärkelser gå till någon känd och ganska förutsägbar vinnare. Men Time gör annorlunda. Årets person år 2006 är… Du. Med det menar tidskriften att 2006 var året då web 2.0, den nya mediaåldern, slog igenom och med den blev alla - också läsarna - publicister. Med till exempel bloggarna, Youtube och kommentarfunktioner på de flesta mediers websidor kan alla synas.

En del kritiker hävdar att med Web 2.0 försämras medierna. Kvaliteten blir sämre om man låter vanliga dödliga publicera. Richard Stengel, managing editor på Time håller inte med:

"The new media age of Web 2.0 is threatening only if you believe that an excess of democracy is the road to anarchy. I don't."

Omslaget, där det står "Person of the year: You", är häftigt och nyskapande. En illustrerad dator där skärmen är i glansigt papper som reflekterar en spegelbild. När man står med tidningen framför sig ser man således sig själv i skärmen, vilket ju syftar på att en själv är årets person.

I numret finns också en intervju med Mahmoud Ahmadinejad, han som jag skrev om för ungefär en månad sedan. Intervjun finns också på nätet: www.time.com/ahm

Jag hittade också ett roligt citat:

”Every decade has an iconic blond like Marilyn Monroe or Princess Diana, and right now, I’m that icon.”

Sagt av ingen mindre än Paris Hilton.

Från urbandictionary.com har Time hämtat några nya, användbara ord som…
fed-ex So long, K-Fed. The tabloids found a new name for Kevin Federline after his breakup with Britney Spears.
wikiality Wikipedia + reality = truth based on consensus rather than fact. The growing popularity of the online encyclopedia, for which the public writes and edits entries gave rise to the term.

Time finns på större pressbyråer och lite varstans. Rekommenderas!

Carl Bildt attackeras

Carl Bildts tidigare, in- direkta ägande i ryska naturgasgiganten Gazprom har gjort oppositionen och delar
av massmedia arga.

Om drevet fortsätter gå igång så fort någon bor i ett stort hus på landet eller har haft en viss aktie kommer det fortsätta med att vi nästan bara har fullblodspolitiker. Sådana som gör karriär inom politiken hela livet, för det är bara de som kommer utstå att man inte får ha något liv utanför den. Och det är tvärtemot vad jag önskar. Jag ser gärna fler som har haft ett annat jobb tidigare, folk som bor i olika miljöer, folk med fläckad bakgrund etcetera. Att politiken ska vara heterogen är viktigt, för det är samhället.

Bildt har redan deklarerat att han inte kommer delta i beslutsfattandet gällande gasledningen om den jävutredning som påbörjats kommer fram till det. Perfekt och 'nuff said tycker jag.

Gör det inte omöjligt att hoppa mellan politiken och ett annat liv!

Roligt på blocket.se

If you cant fight them, join them - eller?

Fredrik Federley var med i elevrådet när det slog honom att "fan, härifrån har man ingen möjlighet att påverka". Och det var då han beslöt sig för att börja med politiken. Är det rätt väg att gå, att om den plattformen jag befinner mig på idag ger små eller inga möjligheter att påverka, så ansluter jag mig till den starka sidan. Eller ska jag i stället kämpa för att göra min plattform starkare?

Det är en etisk fråga, där den ena vägen - för att förenkla - skulle kunna kallas realistisk och den andra mer idealistisk. Klättra i hierarkin eller kämpa för att minska den?

Några rader ur Jay-Z:s låt Moment of clarity inspirerade mig till det här inlägget:

And I cant help the poor if I'm one of them
So I got rich and gave back, to me that's the win win

Brist på kritik mot allmänheten

Att granska och kritisera makten i synnerhet är vanligt. Men sällan vågar någon vända sig emot den allmänna opinionen, drevet, folket. Makten är ju ofta ett tacksamt byte, man kan lätt tjäna på att kritisera den, till skillnad mot i fall man kritiserar allmänheten.

Själv skulle jag vilja kritisera folks ofta onyanserade och godtyckliga förakt mot politiker i allmänhet, bristen på respekt för det allmänna men det får bli en annan dag.

Några exempel på hur det kan se ut i politiken:

Politiska partier föreslår ibland högre anslag till renhållning och dylikt, men aldrig går någon ut i media för att förmå folk att ta större ansvar för miljön.

Inför valet 2006 intervjuades Göran Persson i TV. Någon random människa var missnöjd med de höga elpriserna, varpå Göran föreslog att denne skulle försöka konsumera mindre el. Ett svar som allmänheten och media visade sitt missnöje med.

Att göra som i det översta exemplet är en lätt väg att gå. Exempel 2 är måhända ett bättre förslag, men svårt att säga i politiken. Men Göran gjorde det. Han tog den rätta vägen i stället för den lätta vägen.

Den som vågar kritisera något som gemene man gör fel, fastän det är att skjuta sig i foten om man är ute efter röster eller popularitet, får i alla fall i en fjäder i hatten av mig.

Allmänheten och media - de tillsammans bildar något som man ibland skulle kunna kalla "drevet" - går ofta hand i hand. Frågan är vad som kommer först - hönan eller ägget? Aftonbladets kritik eller allmänhetens kritik?

Jag menar inte att Göran Persson är min idol, inte heller att makten ska kritiseras mindre. Bara att det saknas mod och kanaler för granskning av media och allmänheten, då de liksom alla andra skulle må bra, och utvecklas, av kritik.