På teveinspelning med klassen

I dag var jag med klassen på TV-inspelning. Vi såg nöjesprogrammet Klick! som sänds på Aftonbladets TV7. Hans Wiklund är programledare och var i dag assisterad av Theresa med håriga ben. Vi i klassen utgjorde nästan hela publiken. Vi stod runt studion vid runda bord och såg sofistikerade ut med vinglas i handen. Tjejerna var så fina och uppklädda att man skulle kunna tro att de var förberedda att själva delta i programmet.

Lite konstlat känns det när Hans Wiklund pratar om Carolina Gynning som om hon vore världens centrum. Han säger "varför, varför Carolina, har svenska folket blivit beroende av dig?". Programmets deltagare talar i termer som får den svenska kändisvärlden att låta Hollywoodmässig.

Sångerskan Velvet sätter sig på en intervjustol och berättar om att hon "är född till att bli kändis" och att hon "kan inget annat än att vara kändis". Sedan fortsätter hon - ironiskt nog - med att berätta om sina meriter; för några år sedan var hon med i bakgrundskören på Melodifestivalen och förra året deltog hon själv i samma tävling och kom på plats typ tjugoåtta.

En stund innan Velvet kom för att snacka och uppträda var det värmländska bandet Elmo där. Fyra killar i svartfärgat hår, hundrafemtio centimeter långa var de allihopa. I alla fall - just innan de skulle uppträda ställde Hans Wiklunds programledarkollega några frågor till bandets frontfigur. Intervjun var ungefär såhär:

Programledaren med håriga ben (PmHB): Hur känns det?
Elmos frontfigur (EFF): *mumlar typ "jovars"*
PmHB: *frågar någonting*
EFF: schuuuup (d v s "ja" på asociala bönders språk)
PmHB: Eeehm... vad handlar låten om då?
EFF: Att en inte ska såve när man kan leve

Inget program är bättre än sin svagaste länk sägs det ju och visst drog Elmostjärnans amatörmässiga, bondiga uppträdande ner proffsighetskänslan på hela programmet.

Det är märkligt många som jobbar i studion. En tjej var anställd att hälla upp vatten och coca-cola åt oss cirka 20 i publiken. Också fanns det fem, sex individer som bara satt längs studions kant framför stora monitorer och mixerbord utan att göra särskilt mycket. En annan tjej med stora muffiga hörlurar var anställd att sitta och gömma sig bakom ett akvarium. Där satt hon ihoptryckt, för att inte synas på kamerorna, och såg olycklig ut. En kille med raggarfrisyr och tillhörande polisonger jobbade med att se homosexuell ut genom att applådera på ett homosexuellt sätt och skrika "woooooooo" som en galen kvinna när kändisarna kom in i studion.

Mitt bland alla dessa överflödiga anställda stod studiomannen. Han var mycket aktiv och hade god koll på läget.

Förutom att man var väldigt frikostiga med antalet anställda var programmet, som Bingo sa, lågbudget. Kändisarna sminkade varandra och vi i publiken var inte tillräckligt många så Hans Wiklund, Bingo och de andra fick hjälpa till med att själva busvissla och applådera när det var läge för sådant.

En av Aftonbladets skvallerreportrar satt bredvid Bingo Rimér en stund och var med i något slags panel. När hans mission i programmet var över gick han därifrån. Så han sade adjö till de andra programdeltagarna och sprang sedan förbi en av de anställda i studion, den homosexuelle mannen med polisonger. Och så pussades de innan skvallerreportern begav sig vidare.

Också vill jag berätta att vid mitt, Christoffers och Marcus borde välte ett glas. Det tillhörde mig men det var Marcus som orsakade kraschen. Eftersom att det var mitt glas och det stod närmast mig såg det naturligtvis ut som att det var jag som hade slagit omkull det. Jag kände mig mycket dum, inte för att jag borde men väl för att omgivningen måste ha trott att jag var skyldig. Christoffer såg hela händelseförloppet och kunde därför förklara för Marcus att han orsakat detta. Marcus flinade något. Ett sådant där dumt flin som folk tar till när de känner sig dumma men försöker maskera bort det.

Värt att nämna också Bingo Rimérs klädsel. En mörkblå träningsoverall med rosa Adidasränder. Han är verkligen en profil, den där Bingo. Särskilt roligt också att han drog ett skämt om att Carolina Gynning nyttjar kokain. Gynning såg ansträngd ut men skrattade något. Säkert låg det en gnutta sanning i det Bingo sa.

This sax

Någon eller några här hemma stoppar saxen i diskmaskinen så fort den har använts till att klippa upp en påse eller dylika osmutsiga jobb. Detta grämer mig. Vi har bara två saxar i hushållet och de spenderar alltså den mesta av tiden med att bli diskade.

Någon gång ska jag ta den djävulen som gör såhär på bar gärning och förklara ett och annat.

Expressen avslöjar: passningar och löpningar

Oscar says:
http://expressen.se/polopoly_fs/1.614873.1175094109!slot100slotWide75ArticleFull/2381474408.jpg. Jag diggar Expressens avslöjande om hur Sverige ska spela mot Nordirland ikväll.
Oscar says:
passningar och löpningar... :o

Ett språkmissbruk jag stör mig på

Det är ledsamt när folk använder ordet individuellt när det syftas på annat än personer. Jag har sett folk skriva ungefär "vi måste behandla de här fallen individuellt" eller "vi sätter priserna individuellt". Och det är ju fel, för ett fall är ingen individ, inte heller är priser individer.

Neongröna nudlar

Jag är hungrig och beslutar mig för att koka nudlar, nudlar med kycklingsmak. Efter att nudlarna har kokats är det dags att befrukta dem med buljongpulver. Vad som uppstår då är något mycket lustigt. Nudlarna är ljusgröna, de ser radioaktiva ut.

Jag fyller den djupa tallriken nästan till bredden med nudlar och buljong. När jag går ner till mitt rum med maten vacklar tallriken litet. Det gör att längs kanten ligger det kvar små rester av buljong som ännu tydligare frånger denna lustiga färg. Det är som att någon har tagit en sådan där neongrön överstrykningspenna och dragit med den i tallrikens periferi.

Fuck det, jag är hungrig, tänker jag. Sedan bekymrar jag mig litet över att jag just ätit vad som antagligen är radioaktiva eller på annat sätt skadliga nudlar. Fast vad spelar det för roll ändå? Om inte nudlarna dödar mig nu så gör Forsmark det snart.

Tre? Fem?

Simon: Hej. Är det någon idé att komma ner och spela fotboll?
Anton: Ja, vi är inte så många bara, tre till fem pers är vi.

Avdelning: grov uppskattning på väldigt lågt antal. Hur svårt kan det vara att se om de är tre eller fem?

Fast det hade varit värre om han sa "fem till tre". Det är avskyvärt när folk börjar med att säga det större talet.

Minst besökta bloggen

För några dagar sedan skrev jag om att min blogg bara var näst störst i klassen. Charlotte (http://charthestar.blogg.se) var mer välbesökt. Det var ledsamt, men jag kom ganska så snart över det. För så mycket före ligger hon inte så snart är jag om.

Men nu har det blivit värre. Nästa tjej i klassen avslöjar sin nya, större blogg. Den här gången mycket, mycket större än min. Det är Camilla (http://stilic.blogg.se) som modebloggar. En av Sveriges största i genren är hon tydligen, med över 10 000 unika besökare varje vecka. Nu känns det hopplöst, ouppnåeligt, att bli klassens största bloggare.

Camillas blogg är för mig väldigt ointressant. Fast jag känner mycket väl typen som följer den. Det är folk som vill vara "exclusifa", såna som fikar hela tiden. Såna som tycker att "I like my money right where I can see it; hanging in my closet" är ett klatschigt ordspråk. Sen går de ofta och länge för att fynda, shoppa, spana och handla på rea. Att göra allt det här blir liksom en sport, en livsstil, en identitet eller vad man nu vill kalla det.

Jag gillar ibland själv exklusivitet, att fika och att handla saker. Det är när det blir ett paket, att man ska göra allt det här hela tiden, som jag stör på mig på det. Människor som applicerar den här shoppa/fika/fynda-mallen.

Säkert finns det några som har ett genuint intresse för just detta, men jag menar, alla kan inte ha blivit intresserade av att shoppa och fika samtidigt. För många är det nog mer en identitetsgrej. Fjortisar som lärt sig att maskera sina fjortisdrag med en mogen och "exclusif" mask.

Jag kollade länkarna på Camillas blogg, som går till andra stora modebloggare. En skriver:

"Jag såg årets första nyckelpiga. Men jag såg den för sent. Mitt i ett steg. I nästa ögonblick krossades den under min ena gråa pumps. Det var fruktansvärt sorgligt och poetiskt vackert på samma gång, och det försatte mig i en mycket olustig sinnesstämning som jag blev av med först när den byttes ut mot ångestblandad eufori efter att jag gjort av med alldeles för mycket pengar inne på Spirits Acne-avdelning."

Det var den värsta och mest melodramatiska smörjan jag någonsin läst. Snacka om att göra "en höna av en fjäder", eller "något fruktansvärt sorgligt och poetiskt vackert av en nyckelpiga". Och jag kan inte för allt i världen förstå varför folk hellre läser detta i stället för min blogg.

PS. Går du i min klass och har en blogg som är större än min så säg det nu. Vill inte ha fler överraskningar.

Arg, argare, Edstrand

Grattis till min klasskamrat, Caroline Edstrand, 18 år. Hon fyllde år i söndags men först i dag hörde jag om detta. Jag måste ge bort något riktigt fint, tänkte jag. Och här kommer det. Mitt inlägg om Dig, Caroline.

"Edis" fick i dag ett smärre utbrott gentemot Mackan på engelskan. Det var nöjsamt att se. När hon vänder på huvudet, riktar sin fokuserade, ilskna blick mot lille Marcus och drar av en kavalkad av otrevligheter rakt i ansiktet på honom. Så brutalt och elakt. Fast på ett roligt sätt.

Big in Olofassmundstorp

För att noggrant kunna följa besöksutvecklingen på bloggen har jag börjat använda Google Analytics. Det är en mycket sofistikerad applikation. Den visar hur många besökare jag har, hur de har hittat hit och var de bor.

Nästan fyrtio unika besökare per dag har jag. De flesta kommer, inte otippat, från Stockholm med omnejd. Men sen har jag också besökare från Oslo, från Prag och från Olofassmundstorp.

Jag är stor i Olofassmundstorp. Hör ni det?

Min fallskärm

Om två timmar ungefär får jag min fallskärm. Det är ju för att jag slutade på mitt jobb för ungefär en månad sedan. I och med att man får lön för februari i mars så väntar alltså alldeles strax ungefär fyra tusen kronor på mig nere vid bankomaten i Hässelby Centrum.

Jag har ingen direkt aning om vad jag ska göra av pengarna. Och det är väl tur, för det lär dröja månader innan jag har andra, lukrativa sysselsättningar.

PS. Fallskärmen på bilden har inget med min fallskärm att göra. Ännu mindre har jepparna framför fallskärmen något med mig att göra. Fallskärmen är i alla fall, som ni ser, multi-färgad och därmed väldigt "rätt" i vår.

Mitt ögonblick som näst bäst

Graden av självförverkligande är i paritet med besökarantalen. Det är viktigt att bli läst. Jag vill att min blogg är stor. Därför var det som att få en stekpanna i huvudet när jag fick beskedet. Min blogg är inte ens klassens största.

Det är alltså en tjej i klassen med en blogg som är aningen mer välbesökt än min. Jag tänker inte länka den, det vore ju att skjuta sig själv i foten. I snitt ungefär 70 besökare om dagen har hon i alla fall, mot mina 130+ unika hittills denna vecka.

Förklaringen till detta är naturligtvis att jag inte varit bloggaktiv mer än fem dagar.
Så en sak ska Du veta. Jag växer och jag kommer gå om. Din tid som klassens största bloggare är knapp.

Dina gester avslöjar dig

I kväll hade vi lokalträff. Medan A satt och skrev och fundera på ordningsregler satt P mitt emot och var tyst. Det betyder inte att han inte talade. Hans kroppsspråk var mycket talande. Maximalt tillbakalutad och med armarna i kors visade han sitt tysta misstycke.

Jag fann mig själv mycket analytisk som läste detta. En kort stund senare kom P också att ljudligt visa sitt ogillande. Och där satt jag och sa till mig själv: "vad var det jag tänkte, vad var det jag tänkte".

Att skoja som telefonförsäljare

I fyra, fem månader jobbade jag ju som telefonförsäljare. Mest sålde jag Telias hemtelefoni. Efter några veckor, när jobbet blivit vardag och arbetsdemoraliseringen påbörjats, hände det att jag mer eller mindre drev med folk som jag ringde till.

Det var nöjsamt att ringa till människor och köra TV-Shop-stil. Ungefär "sen får du en hemtelefon om du tecknar det här. Den kan enkelt skjutas in under sängen. Men vänta - det kommer mer! ..." med överentusiastisk röst. Faktum är att det funkade ganska bra att sälja med den här tekniken.

En gång pratade jag med en från Skåne. Jag minns att skåningen kom att irritera mig, en velande djävul var han. Också pratade han otydligt. Det gjorde mig irriterad. Jag kunde inte längre hålla mig, och frågade:
- Har du en potatis i halsen eller kommer du från Skåne?

Kollegan bredvid mig brast ut i garv. Sedan frågade hon: "kan man säga så till en kund?"
Jag gjorde ju just det, svarade jag.

Självförvållad katastrof

I dag när jag var inne och tittade runt på Playahead hittade jag en profil där det stod "tryck shift+alt+print screen och kolla vad som händer". Det är inte första gången jag ser något liknande, vissa roas av att uppmana till tangentkommandon som vållar problem. Så inte kunde han lura mig den här gången.

Det fanns emellertid någonting inom mig, ett slags nyfikenhet som övervann förnuftet. Så jag testade. Följden blev att visa symboler bytte plats med varandra på MSN Messenger. För att skriva ett frågetecken måste jag trycka på _-knappen till exempel. Jag vill återigen poängtera att jag blev inte lurad. Jag visste att tangettrycken var av ondo. Medveten om det tryckte jag ändå.

Och nu ångrar jag mig något förbannat.

Fucked up

Tidigare i kväll sa min mor "fuckar upp sig". Jag minns inte i vilket sammanhang. Kontexten, uttryckets omgivning, föll i glömska. All min uppmärksamhet vilade på "fuckar upp sig". Vem är hon, 51 år gammal, att säga något sådant?

Jag hade lust att skrika. Att skrika "din jävla kvasi-ungdomliga dåre, använd inte sådana uttryck. Det passar sig inte när man är 51 år och mamma!!! Ken Ring säger 'fuckar upp sig'. Inte du."

I stället muttrade jag. Jag muttrade ungefär: "fuckar upp sig... eeeh...".

Jag pratade nyss med ett samtalsmanus

- Hej, Hanna heter jag och ringer från undersökningsföretaget bla bla bla, inledde rösten i andra änden av tråden. Därefter fortsätter rösten att berätta om att det rör sig om frågor gällande TV och internet eller något sådant.

Det lät som att jag pratade med en robot. En trött robot. Fast mer troligt är att jag pratade med ett samtalsmanus. En telekommunikatör som upphört att vara människa, som har satt på autopiloten och såldes blivit ett med papperet - samtalsmanuset - liggandes framför den hjärndöda kroppen.

Samtalsmanuset sökte personen i hushållet som fyller år inom snarast framtid. Jag visste inte, så jag svarade:
- Jag vet inte. Men... det kan vara jag. Så får jag svara på frågorna?

Det är högst otroligt att det är jag som fyller år härnäst. Jag fyller år i september. Men jag ville så gärna prata med henne. Liksom jag alltid vill prata med telefonförsäljare eller dylika som ringer hit. Det har varit ett nöje sedan jag själv började i samma bransch. Jag vet oftast mer än den som ringer hit, jag är oftast en bättre argumentatör. Att prata med dåliga telefonförsäljare ger mig en självförtroende-boost.

Ett företag rycker i mig

Nyss fick jag ett e-brev från en konsultfirma som sysslar med att marknadsföra nya projekt gentemot investerare. Inte ett brev som i nyhetsbrev eller spambrev. Utan ett brev till mig. En firma har alltså letat upp just min mailadress och tänkt "honom måste vi maila!".

Det hela är mycket seriöst. Mannen med mailet skrev sitt för och efternamn, mobiltelefonnummer och länk till en svensk e-sida som jag har varit inne och kollat på. Också den verkar mycket seriös.

Frågan är hur de fick min mail. Kanske har de talangscouter som är ute och spejar och så fick de, såklart, upp ögonen för mig. Så måste det vara. Eller så kan någon jag känner ha tipsat mannen med mailet. Fast varför göra det utan att berätta för mig? Det här är ett mysterium, ett nöjsamt mysterium.

Jag var inte den ende att få det här e-brevet. På mottagarlistan stod också några andra personer. En hette Zennström. Det känns mycket bra att positioneras tillsammans med ätten Zennström. För Niklas Z är ju Sveriges mest framgångsrike IT-entreprenör. Det ni!

Jag har bestämt mig

Jag har bestämt mig. Nästa vecka ska bli den mest produktiva veckan i mitt liv. En viktig milstolpe alltså. Och inget ska stoppa mig. Jag sa >>inget<< .

Snart får ni läsa om mina högt satta mål. Jag kommer vara disciplinerad och driftig som om jag låg i lumpen, fast utan de äckliga delarna. Som att bajsa i skogen. Äckellumpen.

Di mest meningslösa bilder

I den mest meningslösa tillvaron har jag hittat motiv att fotografera. Här är några, och de kommer alla från min Londonvistelse.

Att inte krocka

Jag går på en gata, ofta smal eller med mycket folk runtomkring, och möter en annan fotgängare som går i motsatt riktning. Någon av oss tvingas till en undanmanöver.

När vi närmar oss varandra, jag och personen som går emot mig, kan det uppstå en osäkerhet. Vem ska flytta sig i sidled? Men med rätt personkemi går det galant. Det vill säga att jag och den andra är varandras motsatser, att jag är en sådan som alltid viker undan och den andre en sån som fortsätter rakt fram. Eller vice versa alltså.

Men om vi båda tänker likadant kan den här osäkerheten uppstå. Det kan uppstå ett "chicken race" där båda liksom ingår en prestigefylld tävling om vem som vågar gå rakt fram längst tid utan att vika undan. Eller så kanske båda är "avvikare" och då kan det uppstå något mycket lustigt. Båda börjar svänga samtidigt och tänker att "oj, den andre svänger också, nu måste jag svänga tillbaka". Och så fortsätter det sådär. Det måste vara mycket nöjsamt att beskåda. Vad som är mindre duktiga vandrares misslyckade försök att passera någon ser ut som duktiga fotbollsspelares kroppsfinter.

I dag tvingas jag sällan till kroppsfinter. Det har krävts mycket övning fast nu har jag lärt mig ganska så bra att behärska sådana här situationer. Jag analyserar den mötande personen och tänker "det här är en avvikare, så jag fortsätter rakt fram" eller "det är bäst att jag svänger nu, den här individen är som ett lokomotiv".

Det är intressant det här med möten mellan människor. Inte bara i den vanliga, mer abstrakta, bemärkelsen.

Lite smartare

I dag är jag trött men har ändå åstadkommit ett par smågrejor. Det här är en av dem: http://www.width.se/

Width Media - lite smartare. För kaxigt eller brilljant?

Hemma hos

Kära läsare,

nu när vi har umgåtts här på Min egna blogg i flera dagars tid känner jag att det är dags. Ni ska få komma hem till mig.


Det är alltså här jag sitter och bygger de verk som publiceras på bloggen.

Min byrå

Nu är vi fyra som är intresserade av att bistå min exklusiva bureau d'webbe. Det är en stark line-up av folk med olika kompetenser. Nog ska jag kunna ordna kunder med sådana här starka kort.

Jag håller ju just nu på att bygga siten för webbdesignbyrån. Ni, mina läsare, kommer få en exklusiv förhandstitt. Så håll utkik.

Åh min blogg

Jag är glad att jag har min blogg. Den får mig att känna mig viktig. Även dagar då jag egentligen inte är särskilt viktig. Som i dag, jag sitter mest och gör saker för mig själv. Inte till gagn för någon annan är jag.

Multicolor är det nya svart

00-talet kommer gå till historien som multifärgepoken. Först blev multicolor häftigt i datorernas värld. Med Windows XP och Googles logotyper till exempel. Sen kom fenomenet till bland andra Sonys och HP:s reklamer. Nu ska vi ta multicolor till klädesvärlden.

Varför använder de stora företagen multicolor idag? Det kan man fråga sig. Jag tänker mig att multifärgade logotyper eller reklamer till exempel kanske kan utstråla mångsidighet/dynamik, glädje ("färgglatt") och kreativitet. Det finns få sätt som är så bra på att framkalla önskvärda känslor som multicolor, tror jag alltså.

Jag har tagit med mig dessa insikter när jag väljer kläder. Därför utstrålar jag nu allt oftare mångsidighet, glädje och kreativitet.Här är en bild på en skål. I skålen har det varit nötter. Den är såklart inget multifärgat plagg, men jag tyckte bilden var fin.

Hate me and I'll be famous!

Bloggens belackare driver den framåt. De gör bloggen kontroversiell och de startar diskussioner. Det finns inga bättre intresseväckare än anti-kommentarer.

Jag tänker på Sex Pistols. För länge sedan hyrde de in folk i publiken som stod och kastade flaskor på bandet. Sedan kom de också att bli väldigt berömda.

Det är därför väldigt roligt att se hur jag går i Sex Pistols fotspår. Men jag har fortfarande plats för fler "flaskkastare". Ni är handen som föder mig.

Petta kallade nyss mitt svar i förra inläggets kommentarer för "trivial smörja". Han tycker också att bloggar är för folk som förutsätter att de är visa och intressanta. Och det gör ju jag. Jag vet att han håller med mig om i varje fall det sistnämnda. Det vittnar ju hans thiefpeekande och sedermera engagemang här på bloggen om.

Vad tycker du om min blogg? Skriv en kommentar. Tack på förhand.

Värsta hypen ever

Min kamrat Patrik "Pata" Samuelsson gillar inte den här bloggrejen. Det här är hans svar på min uppmaning i ett forum att läsa min blogg:

"Jag avskyr bloggar! Det är den värsta hypen jag fått utstå. Palla läsa om en massa människors liv och tankar. Det kan säkert vara kul, inspirerande och lärorikt - men man pallar verkligen inte."

Vilken avskyvärd jävla helvetes kul, inspirerande och lärorik trend. Han är verkligen roligt motsägelsefull här. Och om jag inte hade känt honom hade jag nästan trott att han ironiserade, att han hade intentionen att vara rolig. Fast jag vet ju bättre än så.

Vad jag tror att Patrik menade att säga är: "jag är lat". Varken mer eller mindre. Men någonstans mellan tanken och tangenttrycken fastnade formuleringen i ett dammigt och aningen trasigt filter. Därför blev resultatet något tvetydigt och förvirrat. Fast det var ju tur det. Blev ju roligare såhär. Ha ha ha. Förvirrad kille alltså.

Jag ska bli störst!

Ingen blogg ska vara större än min så småningom. Det värsta är att jag inte har resurser att marknadsföra den.

Min lösning är att tvinga alla vänner och bekanta att läsa den helt enkelt. Då har jag en bas på kanske 200 pers, sen berättar de för sina vänner om vilken kul blogg jag har. And so on, som man säger på engelska.

Hjälp mig att bli störst, tvinga alla du känner att gå in på min blogg. Tack.

Fuck me, I'm famous

Min blogg har haft 43 unika besökare den här veckan. Det är fantastiskt bra. Veckan innan hade jag ungefär 0 besökare. Det är alltså en jättestor procentuell ökning. Tänk bara om bloggen fortsätter växa i samma takt.

Imorgon är en produktiv dag

Jag är upprymd och tudelad. Dels uppspelt och idérik, dels trött. Snart ska jag sova. Det är nödvändigt för en produktiv morgondag.

Jag ska städa, bygga hemsida, samla ihop Att göra-listor till en livsöversikt, läsa men också koppla av en stund. För något jag har tänkt på länge men inte kunnat sätta snitsiga ord på, är det jag nyligen läst i min `Få det gjort!´-bok:

Din förmåga att skapa kraft är direkt proportionell till din förmåga att vara avspänd.

Min egen webbyrå

Det är dags för mig att tjäna pengar så att jag kan börja pensionsspara och resa på egen hand. Snart är jag vuxen på papperet. Då får vuxenlivet inte komma som en oväntad örfil. Alltså ska jag möta vuxenlivet och inte vice versa.

Och därför ska jag börja sätta idéer i verket. En är att börja leverera designtjänster åt privatpersoner och mindre företag. Och nu börjar jag. Siten är i stort sett färdigskissad, domänen width.se har jag haft sedan länge. Också ska jag knyta upp ett nätverk av folk jag känner med kunskaper inom design och webb. Så kan jag "konsultera" dessa vänner när kunden efterfrågar tjänster som jag inte själv klarar av att erbjuda. Jag kommer ta ut ett skäligt belopp av min konsults ersättning för arbetet. Typ 10 % tänker jag mig, som ersättning för att jag ordnat kunden.

Redan har jag knutit upp en konsult. Det är min MSN-kompis Konstantinos, "Kostas". Han är grek fast jobbar i UK som 3D-nisse åt ett spelföretag. Sedan 80-talet (!!!) har han hållit på med 3D. Han gör 3D-objekt till dator- och tv-spel. Grym i PS är han också, kan rita grymma ansiktsporträtt och grejer. Kostas är, som han säger, alltid "keen for extra cash". Han jobbar utomlands för att tjäna ihop tillräckligt mycket för att kunna leva gott hemma i Grekland.

Jag lovar

Jag lovar härmed att nästa vecka ska jag läsa minst 500 sidor böcker. Också ska jag skriva min livsöversikt.

Irriterande uttryck

Den som vet, vet och Jag har det jag har. Så jävla dumma uttryck.

Sveriges dummaste uppsyn

Stockholms länspolismästare Carin Götblad måste ha Sveriges dummaste uppsyn. Se bara här.

Att vara långsiktig

Ett av mina största problem är att jag har svårt att motivera mig till att göra arbete som ger något tillbaka först om lång tid.

Så kan jag inte fortsätta. Jag måste bli helt känslokall inför de motstretande känslor i mina irrationellt tänkande delar av hjärnan som hindrar mig från att ta beslut som ger bäst resultat i längden. Likt en maskin måste jag sluta lyssna på mig själv och bara lyssna till det här:”Just Do It”. Jag måste hjärntvätta mig själv. I positiv bemärkelse naturligtvis. Och efter ett tag, när min disciplin har satt sig kanske jag kan lätta lite på det här maskin-tänket och inta en mer moderat hållning; inte passiv, men ändå lyssna på mig själv.

Kom på en viktig grej - livsöversikt!

För att kunna sova måste jag först dumpa allt viktigt som poppar upp i huvudet. Det gör jag lättast genom att skriva ner. Ergo:

I helgen ska jag göra en livsöversikt. Ett slags Att göra-översikt för allt i mitt liv. Allt från att jag måste börja träna något, till att jag ska fixa schyst ljussättning på mitt rum eller fixa en rejäl inkomstkälla. Och alla de här hänger ju ihop, därför är det bra med en översikt. Låt mig exemplifiera:

För att börja träna exempelvis med ett hemmagym så krävs det ju pengar. Och då behöver jag ett sätt att försörja mig. Genom att dra ihop alla trådar kan jag stapla upp saker i rätt turordning och göra det glasklart vad nästa steg är. För det har jag läst i min bok "Få det gjort!" att problemet när vi inte får saker gjorda är ju för att vi inte vet vad nästa steg är. Du vet liksom inte vilken ände du ska börja med och då känns allt övermäktigt och det är lättare att göra något eskapistiskt. Kolla på Big Brother, gå in på Playahead eller läsa Aftonbladet...

Att alltid veta nästa steg är nyckeln till framgång. Ganska logiskt, lätt att förstå i teorin. Nu gäller det att omsätta tankesättet i praktik. Och det känns redan som att bloggen hjälper mig. En fantastisk inspirations- och energi-väckande källa är den.

Läggdags

Klockan är 01.30. Det känns som lagom tid att gå och lägga sig såhär en fredag. För en organiserad och handlingskraftig men ändå inte tråkig människa, alltså.

I stället för att kolla på någon rutten, fördummande serie på TV ska jag snabbtitta på text-tv och kanske CNN. Sen läser jag en god bok. Kunskap och nervarvning i ett liksom. Jag har jättemånga böcker som är påbörjade. Tror inte det är någon idé att göra några noggrannare överväganden kring vilken jag ska ta, utan jag bestämmer mig bara. Den om Afghanistan ska jag ta.

Ensam en fredagkväll

Här sitter jag i min ensamhet en fredagkväll, liksom många andra fredagkvällar. Jag tackade nej till att både spela fotboll och besöka ett lokalt hak med öl och pizza. Tröttheten, till följd av en osund dygnsrytm, fick mig att i stället fly in i Football Managers värld. Jag och oggeR^ spelade hela kvällen nästan. Inte blev jag lyckligare av det. Mitt Gefle mötte förlust efter förlust, blandat med någon enstaka oavgjord.

Det är lustigt att när jag spelar FM känns det som att tiden går dubbelt så fort som i vanliga fall. Det går fort när man har roligt, sägs det ju. Men den förklaringen går inte riktigt att applicera här. För timmarna rinner alltid iväg fortare framför FM, oavsett om det är roligt eller tråkigt att spela. Det är som att dygnet blir tolv timmar i stället för tjugofyra. Inte ett skvatt hinner man göra. Och så kan jag och oggeR^ sitta när vi väl har startat ett spel, vilket lyckligtvis sker med ganska långa mellanrum. Då sitter vi som riktig datoromaner. Missbrukare. Vid ett par tillfällen har det hänt att jag har spelat en hel dag med bara korta pauser för mat. Och då bara för att hämta maten. Äta den, det gör jag framför FM. Jag försöker tänka genomgående rationellt och inser nog ofta när jag inte gör det. Ändå kan det sluta med att jag sitter och spelar länge, länge. Fastän det, om man tänker efter lite, inte är särskilt roligt och definitivt inte värt all tid det slukar.

Det här med datorer och den digitala utvecklingen är jättefint på många sätt. Men samtidigt kan det, liksom ex. TV eller droger, utvecklas från ett bruk till missbrukande. Det är när nyttjandet går över från att vara något man gör efter ett uttänkt beslut, till att vara på ren slentrian, som det blir ett missbruk. Att man liksom sätter sig framför datorn utan att det finns någon egentlig mening.

Många, både vuxna och yngre, verkar bara se det fantastiska i utvecklingen med internet och så. Som att utveckling per definition vore något underbart och oklanderligt. Men vart slutar det egentligen om utvecklingen styr oss människor i stället för att vi styr utvecklingen? Jag tror att det är mycket farligt att det är ute och nästan lite tabu att invända mot något som är nytt.

Jag tror mycket väl att man kan sitta 8 eller 10 timmar per dag framför datorn så länge man använder den mest som ett verktyg för att göra något vettigt. Till exempel skriva, lära, bygga, lagra eller kommunicera (när det inte är möjligt att kommunicera på annat sätt).

Men det här med hela eller stora delar av dagen sittandes på Playahead, MSN eller något annat låtsassocialt nätverk mår fan ingen människa bra av. Och det användadet borde inte glorifieras som någon slags ny frisk vind som bidrar med en extra dimension till socialt nätverkande. En jävla varböld i vårat samhälle är vad det är.

Det här `gnälla på nymodigheter-inlägget´ borde ge ganska många vuxenpoäng. Men visst har jag rätt?

Dags att styra upp det här

Jag har tänkt att ändra karaktär på bloggens innehåll. Jag överger det här med djupa genomgångar av komplexa ämnen, i alla fall för ett tag framöver. I stället ska jag skriva kortare inlägg om skeenden i mitt liv, och utvecklingen av detsamma.

Min förhoppning är att den här nya sortens skrivande ska hjälpa mig till ett bättre liv. Att bearbeta och omvandla tankar i skrift, att återge eller visualisera sig scenarion är bra grejer.

Ett återkommande ämne har jag tänkt ska vara min strävan efter att bli en bättre organiserad och mer handlingskraftig människa. Lyckas jag väntar dynamiska effekter, som att jag får bra betyg, kan plugga vidare nästan var som helst och så blir jag rik innan 25.

Säkert skriver jag lite om mina upplevelser på statens inlärningsanstalt, mina affärsplaner och sådär.